Götborg Bokmässan 2009

Poesi är en inre dialog

Anisur Rhaman född i Bangladesh, fristadsförfattare i Uppsala, beskriver i en artikel sin syn på dikten och diktarens roll. Magnus Dahlerus har översatt den, från engelska, i nära samarbete med författaren. På bokmässan i Göteborg kommer han att tala om diktande och läsa lyrik på Svenska Författarförbundets scen klockan 12.10, 27 september.


Text: Poesin är det mest informella sättet att framställa de strängt subjektiva men spontana upplevelser som äger rum i tankarna. De bilder den framkallar skulle aldrig kunna fotograferas eller berättats på ett annat sätt. Poesin gör det omöjliga möjligt, dess ord är sanningens och skönhetens.
Allt kreativt skrivande är poesi. Med andra ord, ingen text är litterär om den saknar poesi. Den poetiska blicken är älskarens. Generellt blir det ”fula” vackert i ögonen på den som älskar. Poesi handlar om äkta känsla och äkta kärlek. Dess värdering av skönhet går på djupet, den dröjer inte vid det ytliga.
Poesins språk förädlar. Den är enkel men övertygande och sällsynt sätt. När poeten skapar gör han det för sig själv, från början till slut – diken är av honom, för honom och till honom. Den är ett kärleksbrev till tiden. Men tiden flyr och varje poet flyr tiden.
Ingenting, varken en politisk eller opolitisk rörelse kan göra någon till poet. Sanningen är att poeter aldrig känner sig hemma i politiken. Poeten måste ha ett känsligt hjärta, talang, engagemang och hängivenhet. När han utvecklas blir han besatt av poesin. En sådan talang är inte menad för de högsta betygen eller en doktorsexamen.
Människor är politiska djur. Men poeter tystnar i politiken säger den välkända Bangladeshiska poeten Rafiq Azad. Tystnad är dock också politik. Poeten är inte en utomjording men det är inte angeläget för en poet att bry sig om samhället, staten, politiken eller religionen. Det viktigaste för honom att vara hängiven och lojal med livet, språket och traditionen.
Politik är ledarskap och en kedja av befallningar. Poeten bryr sin inte om ledarskap. I hans värd är han den högste ledaren, den ende befälhavaren med myndighet att låta dikten pågå – han korsar den högsta formen av självkritisk censurering med ordval och ett konstfullt språk. Han har ingen annan att bry sig om utom sig själv när han skapar en dikt. Självklart måste han komma ihåg läsarna som den ambassadör för läsarnas republik han är. Han är en skapare, läsare och kritiker på samma gång, till dess han presenterar sin dikt för sin publik. Då tappar han, om han är sann, intresset för sitt alster. Sedan går jakten vidare, det är ett begär, han söker efter nytt incitament och bilder för nya dikter. Det kan ta lite tid. Det spelar ingen roll, han är oavbrutet sysselsatt med tankar på nya dikter. Han är på en mödosam resa. Han bär ständigt sin smärta, det är ofta en frustrerande känsla eftersom han vill skriva något bättre än han tidigare gjort! Det är viktiga känslor, att förälska sig i gamla alster är farligt för den fortsatta utvecklingen.
Vetenskapliga upptäckter kan bevisas vara fel, de kan utvecklas och modifieras. Men poesi är ett uttryck av en universell suveränitet. Ingen kan säga att Tranströmers, Rabindranath Tagores eller Shakespeares dikter är fel: de uttrycker sitt inre. Poeten tycks vara tyst men han är det inte. Han för en inre dialog med sig själv. Den metamorfos poeter genomgår gör dem udda och frånvarande i samhället, reformerade och deformerade. Poetens smärta är densamma som gruvarbetarens. Men poeten älskar att bära den smärta och stolthet som hans diktande för med sig. Det är så han älskar, han älskar livet.

Anisur Rahman
övers. Magnus Dahlerus

(It was first published in Uppsala Nya Tidning on September 27, 2009)